Trädgårdsskötsel
Hjälp med beskärning av lövträd
Man kan alltid beskära träd men de två sämsta perioderna är under knoppsprickning samt tillväxtperioden och när träden tappar sina blad. Anledningen till varför man inte ska beskära under knoppsprickningen är för att då är all energi i rörelse i trädet. Tar man bort grenar då så skattar man trädet på värdefull energi som har lösgjorts och transporterats dit i onödan.
Varför man inte beskär under lövfällningen är för att då håller träden på att dra tillbaka energin och klorofyllet från bladen in i stammen för att lagra den. Ur biologisk synpunkt är den absolut bästa tiden för beskärning under vegetationsperioden, dvs. under juli, augusti och september.
Det kan vara svårt att beskära storbladiga unga träd utan att skada de kvarstående grenarna. För att inte skada trädet mer än nödvändigt så beskär man dessa lättast på vårvintern eller hösten när bladen fallit av. Känsligheten för beskärningsingrepp varierar mellan olika växter och även mellan olika individer. Ett gammalt träd som står och stampar bör inte beskäras på samma sätt som ett ungt träd som håller på att växa till sig. En del träd ”blöder” när man beskär dem under viloperioden. Till denna grupp hör bl.a. Avenbok, Björk, Gulved, Humlebok, Klätterhortensia, Vissa korneller, Lönn, Valnöt, Vingnöt och Vinstockar. De ska bör beskäras under sensommaren då blödningen kan göra så att trädet förlorar värdefull sav och därmed mycket energi.
Ibland kan kambiet under beskärningssåret dö tillbaka vilket betyder att sårytan blir större och tar längre tid för trädet att valla över. Vissa träd är mer känsliga som Hästkastanj, Magnolia och Tulpanträd och dessa beskär helst under sommarperioden. De flesta växter är dock tåligare och kan beskäras under vintermånaderna ända till april. Dock bör man undvika att beskära när det är temperaturer längre än -10 grader C. Detta för att veden är skör och brister lätt under arbetet plus att fibrerna kan sprängas isär i sårytan och patogener t.ex. svampar får lättare att komma in i trädet.
Varför man inte beskär under lövfällningen är för att då håller träden på att dra tillbaka energin och klorofyllet från bladen in i stammen för att lagra den. Ur biologisk synpunkt är den absolut bästa tiden för beskärning under vegetationsperioden, dvs. under juli, augusti och september.
Det kan vara svårt att beskära storbladiga unga träd utan att skada de kvarstående grenarna. För att inte skada trädet mer än nödvändigt så beskär man dessa lättast på vårvintern eller hösten när bladen fallit av. Känsligheten för beskärningsingrepp varierar mellan olika växter och även mellan olika individer. Ett gammalt träd som står och stampar bör inte beskäras på samma sätt som ett ungt träd som håller på att växa till sig. En del träd ”blöder” när man beskär dem under viloperioden. Till denna grupp hör bl.a. Avenbok, Björk, Gulved, Humlebok, Klätterhortensia, Vissa korneller, Lönn, Valnöt, Vingnöt och Vinstockar. De ska bör beskäras under sensommaren då blödningen kan göra så att trädet förlorar värdefull sav och därmed mycket energi.
Ibland kan kambiet under beskärningssåret dö tillbaka vilket betyder att sårytan blir större och tar längre tid för trädet att valla över. Vissa träd är mer känsliga som Hästkastanj, Magnolia och Tulpanträd och dessa beskär helst under sommarperioden. De flesta växter är dock tåligare och kan beskäras under vintermånaderna ända till april. Dock bör man undvika att beskära när det är temperaturer längre än -10 grader C. Detta för att veden är skör och brister lätt under arbetet plus att fibrerna kan sprängas isär i sårytan och patogener t.ex. svampar får lättare att komma in i trädet.
Trädgårdsskötsel
Uppbyggnadsbeskärning
Uppbyggnadsbeskärning är den typen av beskärning görs på unga träd och buskar. Det görs för att få en fin struktur på trädet redan när det är ungt så det inte blir så stora sårytor och trädet kan lättare valla över och försluta såret så det bildas mindre röta. Genom att klippa bort vissa grenar så kan man forma anpassa trädet till sin växtplats då de inte har obegränsat med växtutrymme i stadsmiljö.
Ett träd kan också ha naturliga svagheter som åtgärdas med denna typen av beskärning. Beskärningen bör ske tidigast ett år efter plantering då det har hunnit etablera sig på sin växtplats, dvs utveckla tillräckligt med rötter och har ett bra näringsupptag. Underhållsbeskärning som detta skiljer sig om det är frukträd, prydnadsträd eller buskar. På större träd så eftersträvar man att ta bort: Grenar som växer rakt upp i krona. Parallella grenar som sitter för tätt. Grenar som hänger för lågt. Rotskott. Stamskott (vattenskott). För täta grenpartier. Grenar som växer in i kronan. En gren som skaver mot en annan. Max såryta på fullvuxna träd vid beskärning är grenar upp till 10cm, men är också i förhållande till angränsande gren/stam. Säkerhetsbeskärning innebär att döda grenar över 2 cm i diameter avlägsnas. Dessa beskärningar utförs oftast i trafikerade områden, t.ex. vid gångbanor, lekplatser, vägar, motionsslingor, där människor befinner sig.
Frihöjdsbeskärning är när trädets krona höjs genom att beskära in de lägre grenarna. Detta görs för att släppa in mer ljus eller höja trädkronan över gångbanor och vägar. Ibland måste det göras intill vägar så att lastbilar och andra större fordon ska komma förbi utan att skada värdefull utrustning på taket. Detta kan också användas för att förbättra utsikten eller släppa in mer ljus i trädgården. Den fria höjden som krävs av staten är: Över gångbana: minst 2,6 m. Över cykelväg: minst 3,2 m. Över körbana: minst 4,7 m. Vissa väghållare kräver högre fri höjd över t ex gångbana. Kontakta den vägförening om du är osäker!
Ett träd kan också ha naturliga svagheter som åtgärdas med denna typen av beskärning. Beskärningen bör ske tidigast ett år efter plantering då det har hunnit etablera sig på sin växtplats, dvs utveckla tillräckligt med rötter och har ett bra näringsupptag. Underhållsbeskärning som detta skiljer sig om det är frukträd, prydnadsträd eller buskar. På större träd så eftersträvar man att ta bort: Grenar som växer rakt upp i krona. Parallella grenar som sitter för tätt. Grenar som hänger för lågt. Rotskott. Stamskott (vattenskott). För täta grenpartier. Grenar som växer in i kronan. En gren som skaver mot en annan. Max såryta på fullvuxna träd vid beskärning är grenar upp till 10cm, men är också i förhållande till angränsande gren/stam. Säkerhetsbeskärning innebär att döda grenar över 2 cm i diameter avlägsnas. Dessa beskärningar utförs oftast i trafikerade områden, t.ex. vid gångbanor, lekplatser, vägar, motionsslingor, där människor befinner sig.
Frihöjdsbeskärning är när trädets krona höjs genom att beskära in de lägre grenarna. Detta görs för att släppa in mer ljus eller höja trädkronan över gångbanor och vägar. Ibland måste det göras intill vägar så att lastbilar och andra större fordon ska komma förbi utan att skada värdefull utrustning på taket. Detta kan också användas för att förbättra utsikten eller släppa in mer ljus i trädgården. Den fria höjden som krävs av staten är: Över gångbana: minst 2,6 m. Över cykelväg: minst 3,2 m. Över körbana: minst 4,7 m. Vissa väghållare kräver högre fri höjd över t ex gångbana. Kontakta den vägförening om du är osäker!
Trädgårdsskötsel
Kronurglesning
Kronurglesning används för att förminska vindfång på träd med tätt växande krona. En tätt växande krona kan orsaka stambrott, grenbrott eller rotvält vid extrema väderförhållanden. Metoden kan också användas vid behov av mer ljusinsläpp i trädkronan eller trädgården. Dock så är detta en ganska kortsiktig lösning då trädet kommer vilja kompensera för sin förlorade lövmassa och täpper igen hålen på några år. Reducering innebär grenar kortas in från exempelvis tak, fasad, ledning, vägskylt eller belysning.
Avlastningsbeskärning kan göras på olika sätt men i huvudsak innebär den att man tar bort vikt från grenen på grund av en t.ex. dålig infästning. Hur man tar bort vikten beror på hur grenens/stammens förgreningar tillåter till en beskärning som inte får grenen till att torka in. Beroende på trädslag och årstid så kan träden reagera kraftigt med vattenskott vid denna typ av beskärning. Då behövs ofta en ytterligare beskärning något år senare då vattenskotten ökar vikten igen på grenen och originalproblemet återuppstår. Hamling är att hamla (eller kappa träd) har en gammal funktion. När man började vinterstalla boskapsdjur så behövdes mycket mer foder och löven från de hamlade träden kompletterade det näringsfattinga höet. Alla trädslag kan hamlas med olika framgång. Vissa trädsorter är mycket lättare att jobba med. Generellt kan man säga att Lind är det tåligaste trädet och Asp det känsligaste.
Däremellan finns i en ungefärlig fallande skala; Alm, Ask, Klibbal, Sälg, Oxel, Bok, Lönn, Gråal, Ek, Björk och Rönn. Exempelvis är Lönn mycket tålig att hamla när den är ung, eller om grentjockleken inte är större än några cm vid beskärningsstället. Däremot är de mycket känsliga för restaureringshamling när grenarna hunnit bli grövre. Man ser allt för ofta lönnar i trädgårdar där ägarna försökt hamla träden genom att kapa ner grenarna nära huvudstammen, så att kapsnitten är 20 cm eller större, och sådana träd dör oftast snart därefter. Hamling bör ske regelbundet med ca 3-6 års mellanrum beroende på trädslag och hur snabbt det växer. Det är bra att göra det oftare och undvika för stora snitt vi hamlingsknutarna så att trädet kan försvara sig mot röta.
Utförs hamlingen med för långa tidsintervall så finns det en risk att trädets livslängd förminskas istället för att förlängas. Att hamla äldre träd som inte hamlats på länge är en betydligt svårare konst än att göra regelbundna hamlingar. Träden blir betydligt känsligare, och kan reagera väldigt olika, så det är viktigt att vara extra försiktig. Restaureringshamling går inte att göra på de känsligaste trädslagen som Björk, Asp eller Rönn. De dör med största säkerhet snart därefter. Lönn och Sälg, som är lätta att få att vara vitala vid regelbunden hamling, är mycket känsligare för restaureringshamling.
Här bör man inte kapa grenar som är grövre än 10 cm, och det måste sparas mycket livgrenar på alla huvudgrenar. Ask, Lind och Alm skjuter ofta bra med skott efter drastiska restaureringshamlingar. Men man kan lura sig på att det ser väldigt vitalt ut. Vid restaureringshamlingen försvinner hela kronan, och då dör motsvarande andel av rotsystemet bort. Då tappar trädets rötter kontakten med sina viktiga symbiossvampar, och istället kan rötter och stam angripas av svampar som trädet har dålig motståndskraft mot.
Därför kan de grova rötterna ruttna och trädet ramla omkull efter kanske 20 år, trots att det ännu ser grönt och friskt ut.
Avlastningsbeskärning kan göras på olika sätt men i huvudsak innebär den att man tar bort vikt från grenen på grund av en t.ex. dålig infästning. Hur man tar bort vikten beror på hur grenens/stammens förgreningar tillåter till en beskärning som inte får grenen till att torka in. Beroende på trädslag och årstid så kan träden reagera kraftigt med vattenskott vid denna typ av beskärning. Då behövs ofta en ytterligare beskärning något år senare då vattenskotten ökar vikten igen på grenen och originalproblemet återuppstår. Hamling är att hamla (eller kappa träd) har en gammal funktion. När man började vinterstalla boskapsdjur så behövdes mycket mer foder och löven från de hamlade träden kompletterade det näringsfattinga höet. Alla trädslag kan hamlas med olika framgång. Vissa trädsorter är mycket lättare att jobba med. Generellt kan man säga att Lind är det tåligaste trädet och Asp det känsligaste.
Däremellan finns i en ungefärlig fallande skala; Alm, Ask, Klibbal, Sälg, Oxel, Bok, Lönn, Gråal, Ek, Björk och Rönn. Exempelvis är Lönn mycket tålig att hamla när den är ung, eller om grentjockleken inte är större än några cm vid beskärningsstället. Däremot är de mycket känsliga för restaureringshamling när grenarna hunnit bli grövre. Man ser allt för ofta lönnar i trädgårdar där ägarna försökt hamla träden genom att kapa ner grenarna nära huvudstammen, så att kapsnitten är 20 cm eller större, och sådana träd dör oftast snart därefter. Hamling bör ske regelbundet med ca 3-6 års mellanrum beroende på trädslag och hur snabbt det växer. Det är bra att göra det oftare och undvika för stora snitt vi hamlingsknutarna så att trädet kan försvara sig mot röta.
Utförs hamlingen med för långa tidsintervall så finns det en risk att trädets livslängd förminskas istället för att förlängas. Att hamla äldre träd som inte hamlats på länge är en betydligt svårare konst än att göra regelbundna hamlingar. Träden blir betydligt känsligare, och kan reagera väldigt olika, så det är viktigt att vara extra försiktig. Restaureringshamling går inte att göra på de känsligaste trädslagen som Björk, Asp eller Rönn. De dör med största säkerhet snart därefter. Lönn och Sälg, som är lätta att få att vara vitala vid regelbunden hamling, är mycket känsligare för restaureringshamling.
Här bör man inte kapa grenar som är grövre än 10 cm, och det måste sparas mycket livgrenar på alla huvudgrenar. Ask, Lind och Alm skjuter ofta bra med skott efter drastiska restaureringshamlingar. Men man kan lura sig på att det ser väldigt vitalt ut. Vid restaureringshamlingen försvinner hela kronan, och då dör motsvarande andel av rotsystemet bort. Då tappar trädets rötter kontakten med sina viktiga symbiossvampar, och istället kan rötter och stam angripas av svampar som trädet har dålig motståndskraft mot.
Därför kan de grova rötterna ruttna och trädet ramla omkull efter kanske 20 år, trots att det ännu ser grönt och friskt ut.